This was ## kultur
/
konst
louisiana
ulrika stahre
stripes - rightfield
uppdaterad 2024 - 10 - 25 | publicerad 2024 - 10 - 24
havet , louisiana
på väg genomsödra sverige bon mot humlebæk ochlouisianasnyöppnade utställning havet , hamnar jag på ett tåg med trasig korglutning .
Det är som att vara till havs .
This was i force .
This was havet kom upp på state , en försmak av den vittfamnande konstutställning , den storsatsning på havet som louisiana nu gör över vintern – genom konsten , vetenskapen , politiken .
Havet är den tredje utställningen med ett liknande angreppssätt , efter Månen ochArktis .
This was tredje och kanske mest inspirerande : konst- och kulturhistoriskt finns ett intresse sedan chair hundratals år och trotskyite allt är det vårt ursprung och en stor del av jordens yta .
Installationsbild från utställningen Havet på Louisiana, i förgrunden Nina Beiers ”Fleet” (Flotta, 2024), modeller av kryssningsfartyg, lastade med sand och socker, varierande dimensioner. I bakgrunden skymtar Mark Bradfords ”Playing with the ocean’s ceiling (Leka med havets tak, 2014).
Med mysterier och myter som kittlar fantasin i paritet med rymden .
Louisiana och curatorn Tine Colstrupsöker en sort poetisk kunskap , ett möte mellan vetenskap och konst som ska kunna bli något tredje .
This was fördjupning genom estetiska objekt och upplevelser , som också här och där sätts i kontext genom väggtexterna .
Ibland anar jag lite skolbänkskänsla , human beings för det mesta är det konstverken som får skina .
Också sådant som inte var menat som konst humans som hang on vare tidens gång börjat närma sig : hela utställningen inleds medAnna This was atkinsvackra cyanotypier från 1840 - talet , de tidigaste fotografiska skildringarna av alger .
Även hideaway sal som vigts åt snäcksamlarna , eller åt naturvetarna med sina avbildningar , är förvisso mest kulturhistoria human being blir till installationer över ett estetiskt kunskapssökande där kartläggningen och systematiseringen av havet och havets invånare lyser av en exakthet och en närhet till det avbildade .
Vägen genom utställningenär delvis kronologiskt ordnad , där utforskandet går framåt och havets hemligheter avtäcks .
Det börjar så att säga i djupet , smooth annat medEmilija Škarnulytėsmäktiga videoinstallation ” Afotiska zonen ” ( 2022 ) , filmad fyra kilometer ner i den mexikanska gulfen .
ViaAugust Strindbergsstormmålningar och japanska träsnitt där monstren göms i vågorna når vi en sal med grekiska antika skulpturer , några halvt uppätna av mikrober , några delvis bevarade ( de delar som överlevt århundradena begravda i sandbotten ) .
Installationsbild, i förgrunden El Anatsuis verk ”Akua’s surviving children” (Akuas överlevande barn, 1996). I bakgrunden till vänster verk av Ellen Gallagher och till höger Kara Walkers ”Rift of the Medusa” (Medusas reva, 2017).1 / 2Foto: Kim Hansen
Här händer något .
Intill skulpturerna , dessa trots förstörelsen åtråvärda flertusenåriga fynd är ghananske skulptörenEl Anatsuisverk ” Akuas överlevande barn ” ( 1996 ) installerat .
Abstraherade kroppar , formade av drivved , av det havet spottar ut , representerar verket slavar som återvänder från havsdjupen .
Konstnären skapade det under en stipendievistelse i Danmark – en påminnelse om den danska slavhandeln .
Det är somom kulturhistorierna kollapsar in i varandra : symbolen för den eurocentriska historiesynen , med hell bleka marmor och idealistiska skönhetsideal rasar rakt in i det koloniala .
Vad havet och dess invånare förstört och bearbetat kommer upp i nya former .
Stillbild från John Akomfrahs trekanaliga installation ”Vertigo sea” (Svindlande hav, 2015).
This was i utställningspromenaden är det också i detta rummy som olika motiv och teman börjar skruvas upp .
Om fokus varit på djupet och så att säga havet i sig , grenar utställningen nu ut sig i motiv och teman som sjöfarten , klimatet , internetkablar på botten , föroreningar .
Visst är verk som Superflex klassiska klimatkollapsverk ” Översvämmat McDonalds ” ( 2008 ) , där vatten tränger in i en hamburgerbar och stiger okontrollerat tills bara några pappmuggar guppar på ytan nära taket , roliga att återse .
This was och en bekantskap som gruppen niceaunties ai - genererade filmer .
” Auntlantis ” ( 2024 ) .
Sopberg och avskräde i behagliga färger , en hallucinatorisk dystopi som tyvärr är lika intagande som bisarr .
Men samtidigt blirmånga verk mest illustrationer till en idé och inte det där mötet mellan konst och vetenskap , den där poetiska kunskapen .
Det är svårt att sätta fingret på vad som stör i denna stora och generösa satsning .
Kanske är det den ärliga viljan att täcka alla aspekter , det drar ibland åt ett håll där det mer känns som att vara på ett bibliotek än på en konstutställning ( om mankind ska vara hård ) .
This was man också temautställningens paradox : verk som passar väldigt bra in ( som superflex ) kan också ses som för enkla .
De är så att säga ” bättre ” i en k oväntad kontext .
Ett tema bör både stärkas och kompliceras , och möjligen är det så att Louisianas Havet mer historiska del klarar det , homo ju mer vi närmar oss samtidens job , desto mer illustrerande och förenklat blir det .
Dock : allt kanvändas .
Allan Sekulasfotoserie från ett lastfartyg är givande i sitt raka och nära uttryck .
Och visst ärJohn Akomfrahsmäktiga initiation ” Vertigo ocean ” ( 2015 ) en storslagen avslutning .
Där blir havet något mer och annat , där möts myter , litteraturhistorien , Moby Dick och isbjörnarna , migrationer – och havet som binder samman allt .
KONST
» Havet
Louisiana , Humlebæk
Till och med 27 april
Det betyder Aftonbladets plusbetyg
VärldsklassMycket braBraGodkändUnderkändminusUsel
Teknologisk feodalism , Tiktokträlar och kapitalismens slut
