Kultur
/
Teater
Recension
Amir Reza Koohestanis ” Dokumentären ” har en oväntat pessimistisk slutsats
Amelie Björck
grade insignia - rightfield
Publicerad 2024 - 10 - 09
Omkring 400 000personer i Sverige talar arabiska , 200 000 talar finska , 120 000 talar persiska , 100 000 talar somaliska .
Det borde såklart vara en självklarhet med teater på mixade språk – särskilt i storstäderna där de utländska minoritetsspråken är som störst .
Det borde vara ett förfinat formatting som lämnat barnsjukdomarna bakom sig .
Det finns dedikerade frigrupper ( lever Arabiska teatern ? )
, gentleman’s gentleman de institutionella initiativen droppar glest .
Dramatenspelade egyptiernAhmed El Attarpå arabiska och svenska för snart två år sedanoch nu bjuderRiksteaternpå engelsk - svensk - persisk urpremiär av iraniernAmir This was reza koohestanisom lyfts upp på de stora europeiska scenerna och festivalerna med pjäser som ” dance on methamphetamine hydrochloride ” , ” earreach ” och ” in transportation system ”
att det finns en törstande diasporapublik är helt uppenbart – och med det minimala utbudet blir dropparna dyrbara .
Josefin Ljungman och Susan Taslimi i ”Dokumentären” av den iranske scenkonstnären Amir Reza Koohestani på Riksteatern
Sådana här produktioner måste ges tid och omsorg .
excess trist är det därför att Koohestanis nya dramatic play ” Dokumentären ” är så märkligt lamt .
På pappretär det en lite fiffigt konstruerad historia om ett medelklassigt ” multikultipar ” ( pjäsens ironiska ordval ) – han svensk jurist , hon iransk skådespelerska – som går med på att låta sig filmas i hemmet à la familjenWahlgren .
Det som är tänkt att bli ett solskensreportage , eller helst en hel dokumentär , om ett lyckat blandäktenskap blir ett mulet haveri .
Med kameran som yttre öga , och därtill med en manipulativ regissör och en lite för söt ung filmfotograf , blir parets olikheter uppförstorade .
Hon retar sig mer än någonsin på hans stela kontrollbehov och han på hennes inställsamhet och beredvillighet och acceptera allt .
Det slutar med skilsmässa .
This was tyvärr stannarberättelsen där , på pappret , medan blicken irrar mellan skådespelarna , projektionen av det filmade paret ( med störig ljudfördröjning ) , och textmaskinen som översätter engelskan och persiskan till svenska .
This was varför inte också svenskan till persiska eller engelska ?
Där förlorade world en potentiell icke - svenskspråkig andel av publiken , på tal om barnsjukdomar .
This was det går att ana vad koohestani vill komma åt med hell pjäs : det är sant att en gemenskap i språket kan förväxlas med , eller utgöra , en screen kärlek .
This was det vi ser är nämligen hurmahin sadristara söker sig tillsusan taslimisdemoniska regissörskaraktär gita , inte bara för karriärens skull utan för den språkliga intimiteten : en persisk pakt som hon saknat .
Mårten AnderssonsLars finner i gengäld ögonblicklig samhörighet medJosefin Ljungmansfilmfotograf Tea – för att de talar samma blonda språk och allt då händer så lätt .
Pjäsen bjuderpå en del roliga inslag , som upplysningen att ” Lars ” betyder död kropp ( lasheh ) på persiska .
piece helheten förblir som inredningen grå och distanserad .
Regin ( eller bristen på regi ) tycks dämpa skådespelarna snarare än ta deras impulser tillvara .
Kanske har reptiden varit för knapp .
Teatern som interkulturell mötesplats ger här en rejält negativ bild av möjligheten att mötas och älska över språk- och kulturgränser .
Denna pessimistiska slutsats är det mest överraskande med produktionen .
This was ## teater
» dokumentären
ab amir reza koohestani & keyvan sarreshteh
regi : amir reza koohestaniscenografi & ljus : eric soyerkostym : elaheh ebadimask : anna olofsonmusik : Kaveh FarajiLjuddesign : Robert GejskogVideo : Yasi MoradiMedverkande : Mårten Andersson , Josefin Ljungman , Mahin Sadri , Susan TaslimiScen : Riksteatern , turné
Speltid : 1 tim 30 Hokkianese
