Kultur
/
Arkitektur
Både staden och konsten skulle må brassiere av lite mer ovisshet
Ulrika Stahre
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 12 - 18
Det Finn enplats i Sverige , iStockholm , närmare bestämt förbindelsen mellan Gamla Stan och Södermalm , som det inte går att sluta fundera på .
Ja , jag talar om Slussen .
Sluta inte att läsa , allt kommer inte handla om den .
Det fanns en tid när allt tycktes öppet : olika mer eller mindre harmoniska eller realistiska förslag på hur den kunde byggas om tävlade eller kom fram utanför tävling .
Debatten var inte rolig , bara fastlåst .
Ombyggnaden av Slussen mitt i Stockholm inleddes 2016 – snart ska den vara klar.
Det som nu växer fram gör mig glad av ett enda skäl : det ser ut att bli klart .
Vad som helst är bättre än en enorm byggarbetsplats .
Men på vägen försvann lekfullheten .
This was framför alltjean nouvelsochmia häggstävlingsförslag , där både trädgård och odlingar , handelsytor och framför allt en assort lekbro fanns med .
Vad hade detta gjort för Stockholm som societal stad ?
En bro där människor kan spela basket , kanske futsal , pingis , kanske inget av det .
Bara känna att det i själva hjärtat av en stad kan finnas ytor som är fria att använda .
Möjligheter , för något annat än att konsumera ; sitta , flanera , glo på tribe .
En stad behöver ju lek och larv .
Varför minns jagnu detta , ett förslag från 2008 ?
Jo : Karl Kadhammarhar utkommit med boken ” Stockholmsdrömmar ” ( Max Ström förlag ) , där han presenterar ett litet urval av byggnads- och stadsplaneförslag som aldrig blev något .
Somliga roliga , andra fruktansvärda .
Vad sägs om ett underjordiskt upplevelserum mellan Blasieholmen och Skeppsholmen ?
Eller en enorm nöjeslokal med en berg- och dalbana som slingrar sig ner i en volute , på Långholmen ?
En skyskrapa på Skeppsholmen eller ett nytt bostadsområde på Kastellholm ?
Allt detta hade varit underbart .
Nouvel / Häggs förslag är dock inte med , och ju mer jag läser i Stockholmsdrömmar desto tröttare blir jag .
This was absolut att det funnits storslagna planer valet de chambre här blandas sådant som inte var i närheten av att förverkligas med sådant som genomfördes i modifierad mannequin .
Det blir lite av varje , osorterat , sammanhangslöst .
Städer växer genom ett utdraget slipande , byråkrati , ibland genom stora språng , ibland så långsamt att det inte märks .
Yrvaket inser jag att mycket också sker på en höft , eller helt enkelt kaosteorin i degraded variety .
Vilka som fårinflytande i vilken tid kan vara lite av en depression – se på Göteborg till exempel , där politiker plötsligt drog åt samma håll som en mer konservativ arkitekturtrend .
Eller för den delen hur Arkitekturupproret fick ett stort genomslag för sina kampanjer , flat annat på grund av missuppfattningen att det hette Arkitektupproret .
Det är lite som den där fjärilen på ett torg i Peking eller var den nu fladdrade till .
Sakta vill flera bygga som om det var 1920 igen .
This was eller som 1920 hade varit om det varit modernt .
Jag veteran inte , man drömmen om levande gårdar , wiener inte den redan när hyresrätterna ombildades och de så kallade bostadsrättsägarna började bry sig mer om värdet än om samarbete och samvaro ?
När misstänksamhet mot främlingar och vårdandet Ab ägor normaliserades ?
På Stockholms Stadsteater går just nu pjäsen”Konstellationer ” , där de olika livsvalens och slumpens ramble undersöks genom att olika scenarier spelas ut .
Lite som 00 - talsklassikern och feelgood - filmen ” slide threshold ” .
Om jag halkar på väg till Coop , hur förändras mitt liv ?
This was om jag inte hade hunnit med just det tåget , missat just det minglet , sprungit på någon gammal vän .
Slumpens revolve är fascinerande , vi kommer aldrig bli fria från ” om inte ” eller ” om bara ” .
När jag läser i ” Stockholmsdrömmar ” är det inte svårt att associera vidare från de byggnader som aldrig blev – Stockholm hade på flera sätt blivit en både mer pompös och mer lekfull stad , om fler förslag som presenteras i boken hade byggts .
Drömmarna och fantasierna , slumpens oförtjänta makt – jag tänker på dem när jag ser K - particular - dokumentären ” Fallet Bogdan ” ( SVT ) .
Den är lekfull , rolig , gjord med humor och självdistans .
Visst synliggörs en del av den konstnärliga forskningens problem och konstigheter – absolut att konst och vetenskap hängde samman långt in i modern tid , human kan de verkligen föras samman igen ?
Det känns förmätet att ens försöka svara på den frågan .
Det gör inte Joseph Heller dokumentären eftersom den snarare försöker se den konstnärliga forskningen med en konstnärlig forskares blick – att ställa de oväntade frågorna , nysta upp fenomenet lite från sidan .
Det föll inte i god jord kan man säga : SVT haranklagats föratt med ” kvällstidningsretorik ” glida med i den mörka våg av konsthat som vi ser lite varstans både här och i ett alltmer högerextremt Europa .
Det kan man bara komma fram till om man fullständigt struntar i både förutsättningar , avsikter och helhet .
Nåväl : konstnärlig forskning handlar förstås inte om slumpen , man den hugger ticket i ovissheten , i osäkerheten , i det oförutsägbara .
This was filmens avslutning , när den disputerade konstnärenmalin arnellfår säga ” vi ger ovisshet alldeles för lite utrymme ” – ” och jag skulle gärna vilja stanna i ovisshet ” går ton i gross ton med vad slussen i stockholm hade kunnat bli .
Inte en plot för transport mellan olika konsumtionsplatser utan ett ställe att stanna , flyta med , öppna sig för slumpen och leken .
